Hej allihop!
När vi hör ordet silke föreställer vi oss oftast ett slätt, glänsande och mjukt tyg. Men i verkligheten kan silke vara väldigt olika: lätt och genomskinligt, matt och strävt, tätt eller mjukt som ett moln.
Varför är det så?
Hemligheten ligger i hur och av vilket silke dessa tyger framställs.
I dag, efter många önskemål, ska jag berätta om den fascinerande världen av naturligt silke och dess olika sorter: mulberry, tussah, chesucha, burette, schappe, eri, muga och flera andra.
Hur silke framställs – från kokong till tråd
I en enda kokong finns det, om man rullar upp den, mellan 800 och 1500 meter silkesfiber, och i sällsynta fall upp till 2 kilometer. I praktiken får man oftast ut cirka 500–700 meter tråd.
Inuti kokongen finns en puppa. För att den inte ska gnaga sönder kokongen och förstöra den, avbryts puppans utveckling i särskilda bad. En genombiten kokong går inte att rulla upp, och då går det inte att få fram en lång, obruten silkestråd.
Eftersom tråden från en enda kokong är extremt tunn och lätt går av, mjukar man först upp kokongerna i varmt vatten och rullar sedan upp flera kokonger samtidigt, från två till trettio stycken. Den tråd som då bildas kallas råsilke. Trådarna går inte längre att separera, eftersom de hålls ihop av proteinet sericin.
Därefter färgas råsilket och tvinnas i flera trådar för att öka hållfastheten. Först därefter kan man väva olika typer av silkestyger.
Mulberrysilke – det klassiska silket
Det silke som de flesta av oss tänker på framställs genom att rulla upp kokonger från mullbärssilkesfjärilen (Bombyx mori). Dessa larver föds upp på särskilda gårdar och äter uteslutande blad från mullbärsträd.
Detta är den vanligaste och mest högkvalitativa typen av silke. Det används till släta och glänsande tyger som satin, chiffong, organza och gasväv.
Mulberrysilke kännetecknas av:
- mjukhet och lyster
- hög hållfasthet
- god fuktabsorption
- jämn fiberstruktur
Tråden är naturligt vit med ett pärlemorskimrande sken.
Det är också en av de dyraste typerna av silke, och när man talar om ”silke” menar man oftast just mulberrysilke.
Vilt silke – vad betyder egentligen ”vilt”?
Förutom mullbärssilkesfjärilen finns det många så kallade vilda silkesfjärilar. Totalt finns det över 500 arter, men endast ett fåtal används till textilproduktion.
”Vilt silke” låter som om kokongerna samlas in helt fritt i naturen, men i praktiken är även dessa fjärilar beroende av människan. Skillnaden är att larverna kläcks och lever på träd i naturen, snarare än inne i kontrollerade uppfödningslokaler.
Lokala samhällen i till exempel Indien och Kina sköter stora områden med särskilda träd där larverna lever. De flyttas varsamt från träd till träd, skyddas från skadedjur och fåglar och övervakas noggrant.
Trots namnet är alltså även ”vilda” silkesfjärilar en del av ett organiserat samspel mellan människa och natur.
Tussah och chesucha – silke med karaktär
Den mest kända typen av vilt silke är tussahsilke, som används för att tillverka tyget chesucha. Namnen är många: tussah, tussar, tussore, tusseh.
Detta silke kommer från eklevande silkesfjärilar i Kina, Japan och Indien. Kokongerna är större än hos mullbärssilkesfjärilen och ofta bruna, eftersom larvernas föda innehåller tanniner.
Tussahsilke är:
- grövre och tjockare
- mindre elastiskt
- mindre glänsande
- ofta naturligt gyllenbrunt till ljusbrunt
Just ojämnheten i fibrerna ger chesucha dess levande, matta och naturliga uttryck, vilket är dess stora värde.
Av chesucha sys kjolar, klänningar, kostymer, kappor, byxor, jackor – och naturligtvis saris. På 1800-talet betraktades det som ett lyxmaterial.
Fredligt silke – Ahimsa
Ett särskilt silke är eri-silke, även kallat Ahimsa-silke eller fredligt silke. Här får fjärilen lämna kokongen och leva vidare. Kokongen kan då inte rullas upp, utan fibrerna bearbetas till spunnet silke.
Detta silke:
- är matt
- har tydlig struktur
- är mjukt men mindre slitstarkt
- accepteras av vissa som ett mer etiskt alternativ
Det används traditionellt i Indien och av buddhistiska munkar, samt till enklare kläder och inredningstextilier.
Burettesilke, schappe och spunnet silke
Vid silkesproduktion uppstår alltid spill: trasiga kokonger, korta fibrer och rester. Dessa tas tillvara och spinns till silkesgarn.
- Schappe / florette – finare spunnet silke
- Burettesilke – grövre, mjukt och matt
Burettesilke kan påminna om lin i utseendet men är mjukare, varmare och mer voluminöst. Det används till kläder, möbeltyger, gardiner, handdukar och täcken.
Dupion- och shantung-silke
Dupionsilke framställs av dubbla kokonger där två larver har spunnit tillsammans. Tråden blir ojämn, med knutar och livfull struktur. Resultatet är ett kraftigt, skimrande tyg som draperar vackert.
Dupion användes historiskt för kejserliga och kungliga plagg och blev senare en symbol för elegans och status, särskilt under 1900-talet.
Shantung liknar dupion men tillverkas ofta med vilt silke i inslaget och är något mjukare och mer elastiskt.
Sammanfattning
- Mulberrysilke – långa, jämna fibrer från mullbärssilkesfjärilen
- Tussah, eri, muga – olika typer av vilt silke
- Burette, schappe – spunnet silke från restfibrer
- Ahimsa-silke – silke där fjärilen får leva
- Dupion – silke från dubbla kokonger
Av dessa tillverkas en enorm variation av tyger: satin, crepe, chiffong, organza, taft, muslin, jacquard, chesucha och många fler – alla med helt olika känsla och uttryck.
Silke kombineras ofta med andra ädelfiber i garn. Den kanske mest klassiska blandningen är mohair och silke – där mohairens fluffighet möter silkets lyster.
Vi hoppas att det här var intressant.
Våra silkesgarn
Är du intresserad av garn av silke. Klicka här för att se vårt utbud.