Vad tänker du på när du hör ordet mohair? En varm halsduk? En mjuk, handstickad tröja? Eller kanske ingenting alls?
I dag ska vi berätta om denna speciella fiber – vad det är för sorts ull, var den kommer ifrån och varför den har varit populär i så många hundra år.
Mohairplagg har varit eftertraktade sedan lång tid tillbaka, trots att de inte tillhör de billigaste materialen. Ändå är det långt ifrån alla som bär mohair som verkligen vet vad det är gjort av, hur det skiljer sig från vanlig ull och hur man bäst tar hand om det.
Mohair – ibland felaktigt kallat angora – är ett garn som framställs av ull från angorageten. Under 1900-talet började namnet angora även användas för ull från angorakaniner, vilket skapade stor begreppsförvirring. Därför är den korrekta benämningen i dag mohair, eller ull från angorageter.
Angorageten, ibland även kallad kemelgeten, är en tamget med stora hängande öron och lång, mjuk och glänsande ull. Ordet mohair kommer från arabiskans mukhayyar, som betyder ”tyg av getull”, och som under medeltiden utvecklades till det ord vi använder i dag.
På grund av sin styrka och sitt naturliga, silkeslika skimmer kallas mohair ofta för ”diamantfibern”.
Angoragetens och mohairens historia
Arkeologer menar att getter troligen var bland de allra första djur som människan domesticerade. Redan under neolitiska tiden ägnade sig människor åt att avla getter, och vid forntida boplatser har man funnit spår som visar att djuren valdes ut efter kroppsbyggnad, mjölkproduktion och fortplantningsförmåga.
I Gamla testamentet berättas att Abraham, stamfader för både judiska och arabiska folk, lämnade Ur med sina gethjordar. Det beskrivs också hur israeliterna i öknen byggde ett stort tält till templet av sammanflätad getull.
Angorageterna har sitt ursprung i Mindre Asien. De första skriftliga källorna om rasen finns i sumeriska kilskriftstavlor och i Bibeln, där man daterar deras förekomst till perioden mellan 1200 och 1500 f.Kr. Den vita, silkeslika mohairullen var högt värderad redan i biblisk tid, och Moses nämner denna getras omkring år 1500 f.Kr. På den tiden levde getter – som mycket värdefulla djur – ofta i samma hus som människorna.
Historien om rasens spridning är komplex, men den mest accepterade teorin är att angorageter fördes till Anatolien (nuvarande Turkiet) från det iranska höglandet av turkiska stammar under 1000- och 1100-talen, under Suleiman Shahs tid. Med tiden anpassade sig getterna till det turkiska klimatet och utvecklade sina unika egenskaper. De blev högt uppskattade för sin ull, som användes till att väva tunna och exklusiva tyger för sultanen och hans hov.
Mohairens väg till Europa
Europeiska resenärer fick upp ögonen för angorageten omkring 1400-talet. Eftersom den turkiska huvudstaden Ankara tidigare hette Angora, började man kalla getterna för angorageter. De bästa, renrasiga djuren föddes upp på slätter och bergsbeten runt Angora.
Under lång tid producerades mohair uteslutande i Turkiet. Fram till 1800-talet rådde dessutom ett förbud mot att exportera både getter och deras ull. Trots detta lyckades djur och råmaterial så småningom ta sig till Europa.
På 1500-talet beskrev den franske naturforskaren Pierre Belon getter i södra Turkiet med en ”ull så mjuk att den kunde misstas för silke”. År 1554 skänktes de första angorageterna i Europa till den tysk-romerske kejsaren Karl V. Under 1600- och 1700-talen gjordes flera försök att föda upp rasen i Spanien och Frankrike, bland annat på Ludvig XVI:s gårdar.
År 1820 lyckades Storbritanniens drottning Victoria få den turkiske sultanen att häva exportförbudet för rå mohair. Detta ledde till en kraftigt ökad efterfrågan, som Turkiet inte kunde möta. Försök att korsa angorageter med lokala raser försämrade ullens kvalitet och hotade rasens renhet.
Sydafrika, USA och dagens produktion
Under 1800-talet fördes angorageter till Sydafrika, då en brittisk koloni. Historien är nästan som en deckare: 1838 köpte överste Henderson ett litet antal getter i Turkiet och transporterade dem via en lång och riskfylld rutt. De flesta djuren dog under resan. Endast 12 bockar och en get överlevde – och bockarna visade sig vara kastrerade, för att skydda Turkiets monopol. Lyckligtvis var hongeten dräktig, och hennes avkomma blev stammoder till dagens enorma angoragetbestånd i Sydafrika.
I dag producerar Sydafrika tillsammans med Lesotho omkring två tredjedelar av världens mohair. Den globala produktionen uppgår till cirka 4,5 miljoner kilo per år.
Angorageter föds även upp i mindre skala i bland annat Frankrike, Italien, Grekland, Argentina, Nya Zeeland, Australien och Ryssland (framför allt i Kaukasus).
Vad kännetecknar mohairfiber?
Mohair består av långa, lockiga fibrer som bildar tydliga vågor eller ”lockar”. Ullens kvalitet bedöms bland annat utifrån lockarnas stil (hur väl de är vridna) och karaktär (antal vågor per längdenhet). Den bästa mohairen har jämnt formade, elastiska lockar.
Angorageter klipps två gånger per år, eftersom ullen växer snabbt – upp till 2,5 cm per månad. Sommarullen anses ofta hålla högre kvalitet än vinterullen.
Fiberdjup, längd och kvalitet avgör klassningen:
- Superkid mohair – den finaste ullen från killingar vid första klippningen
- Kid mohair – från unga getter
- Adult mohair – från vuxna djur
Ju tunnare fiber, desto mjukare känns plagget mot huden och desto mindre risk för att det sticks.
Varför är mohair så lätt, varm och hållbar?
Mohair har en slätare fjällstruktur än fårull, vilket gör att den:
- filtar sig mindre
- noppar mindre
- reflekterar ljus bättre och får sitt karakteristiska skimmer
Den fluffiga strukturen binder mycket luft, vilket ger exceptionell värme i förhållande till vikten. Ett mohairplagg kan väga flera gånger mindre än ett motsvarande plagg i vanlig ull, men ändå vara lika varmt.
Samtidigt är mohair starkt, elastiskt, andas väl och behåller formen över tid. Det är slitstarkt, färgbeständigt och svårantändligt.
Är mohair alltid en blandning?
Ja. På grund av fiberns släta yta är mohair svår att spinna till stabilt 100 %-garn. Därför blandas det nästan alltid med andra fibrer, till exempel polyamid, merinoull, silke eller alpacka. Vanliga blandningar är till exempel 70 % superkid mohair och 30 % silke, vilket ger både styrka och vacker lyster.
Användning och skötsel
Mohair används till allt från exklusiva stickade plagg, sjalar och accessoarer till hemtextilier, mattor och till och med mjuka leksaker. De finaste kvaliteterna används i plagg som bärs nära huden.
Mohairplagg mår bäst av varsam skötsel:
- handtvätt i svalt till ljummet vatten (ca 30 °C)
- milt ulltvättmedel eller schampo
- ingen vridning
- plantorkning
- ånga i stället för strykning
Som Elizabeth Zimmermann uttryckte det:
”Att tvätta en riktig tröja är som att bada ett barn – resultatet blir något rent, vackert och väldoftande, och mycket tillfredsställelse.”
Våra mohairgarn
Är du intresserad av garn av mohair. Klicka här för att se vårt utbud.