Hur många maskor ska man lägga upp?
En av de vanligaste frågorna bland stickare är: ”Hur många maskor ska jag lägga upp?”
Som du säkert redan förstår kommer du inte att få något exakt svar i den här artikeln. Och hur skulle det egentligen kunna finnas ett enda svar?
Ett enkelt exempel: av samma garn kan vi sticka många olika typer av plagg. Materialet är detsamma, men genom att byta stickstorlek kan tyget se helt annorlunda ut.
Till exempel kan vi välja:
- stickor 5 mm till en sjal
- stickor 4 mm till en kofta
- stickor 3–3,5 mm till en tröja
- och till en mer strukturerad jacka kanske 2,5–2,75 mm
Tråden är densamma, händerna är desamma – men stickorna är olika, och det öppnar upp stora möjligheter för kreativitet.
Olika mönster – olika stickfasthet
När vi stickar provlappar i olika mönster så ser vi hur stickfastheten skiljer sig. Olika mönster har olika masktäthet, så när man byter mönster i ett och samma plagg kan det behövas fler eller färre maskor – eller andra stickor – för att få ett jämnt tyg. Ett enkelt exempel är en tröja i slätstickning med resårkanter. Resåren anpassar vi efter garnets elasticitet – ju mer elastiskt garn, desto tätare stickas resåren. Material som inte alls är elastiska i sin struktur, till exempel Donegal-tweed, stickas på så tunna stickor som möjligt, eller tillsammans med en elastisk följetråd, så att tyget inte börjar veckas eller ”våga sig”.
Myter om mohair
Det finns också många vanliga myter inom stickning. Till exempel myten om att mohair alltid måste stickas ”luftigt. Faktum är att tyger som stickas med tunna stickor ser fantastiska ut – eleganta, stilrena och fullt användbara i vilken garderob som helst. Garnets egenskaper förstörs inte av detta, och det hindrar inte heller garnet från att visa sin skönhet.
Det är också en missuppfattning att mohair måste ”öppna sig” och att man måste sticka luftigt med stora stickor. Mohair är i grunden en mycket tunn tråd (titta bara på löplängden). På denna tråd finns långa fibrer som i vilket fall som helst fluffar upp sig, och de kommer inte på något sätt att fylla igen hålen, tyget kommer alltid att vara mer eller mindre transparent.
Det finns garner som man inte behöver krångla med – de är vackra redan från början. Det gäller alla typer av fluffiga trådar, som angora och mohair. Dessa behöver inte tvättas innan stickning, och stickfastheten kan vi bestämma direkt, utan att ta hänsyn till att garnet skulle svälla – den förändras nästan inte alls. Om du är osäker – håll det enkelt. Dra av en liten bit garn, tvätta den gärna med vanligt tvål. Impregneringen tvättas bort och du kan se hur mycket garnet sväller jämfört med den ursprungliga tjockleken.
Myter om garn på kon
Liknande myter finns också kring garn på kon. Man hör ofta att sådant garn måste ”öppna sig” och att man därför bör sticka väldigt glest. Men långt ifrån alla garner är behandlade med en impregnering som håller nere garnets fluff och volym ( och i praktiken gäller detta bara ull).
Även inom samma garnartikel kan olika färger utveckla helt olika fluffighet. Grovt förenklat kan man säga att ju mer naturlig färgen är, desto fluffigare upplevs garnet. Generellt gäller att ju mer naturlig färgen är, desto fluffigare blir garnet. Vitt och starkt färgade nyanser blir sällan särskilt fluffiga, eftersom färgningen är ganska hård. Kammat garn har oftast mindre fluff, medan kardat garn vanligtvis är betydligt mer luddigt.
Olika material – hur påverkar de stickfastheten?
Garn som lin, bomull, silke, viskos, bambu, hampa har i regel ingen kraftig impregnering (de behöver inte behandlas varsamt som ull) och bör stickas tätt från början, så att tyget inte hänger och behåller formen. Till exempel kan bourettsilke stickas på 3 mm stickor och avslutas med 2 mm och 1,75 mm, trots att garnet har en löplängd på cirka 320 m/100 g.
Hur arbetar man med en provlapp?
Provlappar för en tröja stickas ofta som en kvadrat med räta och aviga varv, även om tröjan i verkligheten består av koniska former och cylindriska delar. Kom ihåg att alla beräkningar görs utifrån en stor, tvättad provlapp där stickfastheten har mätts innan blockning också. De flesta – men inte alla – stickar tätare när de arbetar i rundstickning än med räta och aviga varv. Mindre delar, som ärmar, blir också ofta ännu tätare. Dessutom kan stickfastheten hos vissa personer variera beroende på stickornas längd, kortare stickor ger till exempel tätare stickning än vanliga.
Målet är att sticka provlappar i normal storlek (minst 20×20 cm) och sedan tvätta dem obligatoriskt för att se hur garnet beter sig efteråt.
Sticka provlappen och mät stickfastheten innan blockning, och anteckna resultaten. Tvätta och torka den försiktigt utspridd, och mät stickfastheten efter blockning – det är utifrån denna som beräkningarna görs. Kom ihåg att tvätta provlappen på samma sätt som du skulle tvätta det färdiga plagget. I tvättmaskin kan det vara bra att tvätta provlappen tillsammans med en gammal t-shirt, eftersom ett större plagg påverkas annorlunda än ett litet provstycke. Men för beräkningar bör provlappen ändå vara åtminstone 20×20 cm. Dra aldrig (!) ut provlappen i sidled. För att testa garnet kan man även sticka en liten provlapp, som ger en uppfattning om vilken stickstorlek som passar och hur tyget beter sig efter blockning.
Observera att kanterna stickas tätt, och därför är det bra att sticka separata provlappar för dem och jämföra stickfastheten med huvuddelen av plagget. Mät 10 cm både här och där, både vertikalt och horisontellt.
Slutsats: stickfasthet är alltid individuell
Slutsatsen är att stickprojekt kan ha olika mål och kräva varierande stickfasthet, även med samma garnsort. Beräkningarna baseras på en stor provlapp och stickfastheten mäts efter blockning.